Saker som aldrig händer



Jag hade inte så höga förväntningar på boken, visserligen så rådiggar jag Johanna Lindbäck och titeln var tilltalande, men framsidan ihop med baksidetexten gav mig en känsla av någonslags halvblaskig kärlekhistoria. Men ack så fel jag hade!

Nu när jag har läst den klassar jag den fortfarande som någonslags kärlekshistoria, men snarare en underbar, försiktig och vacker sådan än en halvblaskig.

Andreas är ihop med Hanna, men deras förhållande känns inte alls lika fint och rätt som det brukar, hans mamma har flyttat från luleå till stockholm för att jobba och han bor hos sin pappa vilket inte känns rätt det heller. Mitt i allt saknar han dessutom vänner att luta sig mot, han upptäcker nämligen att de inte alls är de vänner de utger sig för att vara.

Man kan helt enkelt säga att livet är skit, och Andreas plan är att gömma sig, deppa ihop och försvinna. Men så kommer en sakta framsmygande vänskap och hindrar honom.

Jag älskade den här boken galet mycket, jag trodde den skulle skildra hans förhållande med Hanna mest, men det är inte alls det som det fokuseras på. Istället fokuseras det en hel massa på den udnerbara framväxande vänskapen mellan två killar, och det är enormt fint beskrivet! Jag blev alldeles varm och tårögd mest hela tiden, men samtidigt är det inte förskönande eller lättsamt.

Det är helt enkelt underbart!

Dessutom blir jag otroligt fäst vid både Andreas och flera andra karaktärer. Synd bara att boken tog slut...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0